’När jag gick på GIH och vi läste sjukdomslära var jag rädd för att bli galen’.
Vi inleder vårt föredrag och Mona svarar. ’När jag var på låst psykiatrisk avdelning var jag rädd för att bli lika galen som de trodde att jag var.’
Rädsla att bli galen. Rädsla att vara galen. Rädsla i ögonen på de närmaste. På vårdpersonalen, som ska vara trygga punkter. Egentligen.

Rädsla att gå över till den ’normala’ gemensamma verkligheten. Det ger ju samtidigt etikettsättandet, diagnosen, den sjuka domen.
Denna rädsla som förhindrar återhämtningen. Så länge jag är i den gränsöverskridande verkligheten ser jag det inte som galenskap.
När jag närmar mig gränsen för normalseende får jag samtidigt ett tolkningsföreträde att se det jag varit med om som avvikande och galet.

Samma rädsla. Verkande från två håll. Rädsla för avvikande beteende. Rädsla för utstötning ur gruppen. Rädsla för kaos.

Samma rädsla som ger ett avståndstagande från två håll. Inifrån ta avstånd från upplevelsen. Utifrån ta avstånd från den som har upplevelsen.

Hjärnkoll, som startade som ett regeringsuppdrag, vill med hjälp av människors berättelser om hur det ter sig inifrån skärmen av psykiatriska diagnoser minska rädslan och förbättra samhällsmedborgarnas attityder. En vinst är också de berättandes, attitydambassadörernas, minskade rädsla för sin upplevelse. Och därmed minskad rädsla för sig själv. En underbar våg av berättelser sveper över oss. Må den förbrödra. Må den ge omtänksamhet.