Poesien, en självändamålsenlig diskurs, har flera olika premisser och principer, enligt Hans Larsson. Lyrikens stämningar byggs upp av relationer i hermeneutiska situationer och mellan ting och ting, sinne-fragment - idé,
fysiskt mot fysiskt, fysiskt mot andligt, andligt mot fysiskt, och lyriska stämningar. Till synes motbilder, dock endast mänskliga, som poeten strävar efter att övertriumfera, men även poeter lever i ett liv med en oändlig, irrationell mångfald, som poeten söker fixera genom detaljer, som följer paradigmer.

Med vår intuitiva förmåga som bygger på att skapa en verklighetsbild av en helhet i mångfalden. Ha en föreställning om mängd och helhet eller ha en förkänsla, som vi söker fånga genom att avbilda och föreställa oss de obesvarade frågorna om det dolda, som vi ännu inte har upptäckt eller skådat, eller som vi ännu inte har uttryckt, eftersom det närmar sig det outsägliga. Det som vi söker få en uppfattning om genom att avbilda delar av verkligheten. Tyskans nachahmen betyder imitera och kan härledas etymologiskt till det svenska ordet ana (ahnen). Nachahmen betyder ordagrant 'ana efter'.

Med hjälp av en intuitiv förmåga lyckas man efter sina bästa mänskliga och översinnliga gåvor att greppa helhet i livets mångfald. Med våra andra talanger lyckas vi med vår intellektuella förmåga att med våra tankar, vårt omdöme skapa diskursiva formler. Intuition och intellekt går hand i hand. Affekter är i poesin mytiska, det vill säga baseras på antika gudamyter som Orfeus, Fenix, Dionysus-Apollon, på kristna-evangeliska myter, m fl.

Poesin är mer än ord och därför krävs intuition, som leder till dikternas organiska struktur, att verserna hänger ihop hermeneutiskt med helheten, vars implicita innebörder faller utanför verkets kontext genom ett traktat med intertextuella kontextuella relationer. Affekter, därav våra myter, litterära traditioner och riter.

Enligt Hans Larsson tillämpar all poesi språkets regelsystem i appellativa språkval samtidigt som man bryter mot dessa i associativa tystnader - i mellanrummen, tystnader, de nihilistiska tomrummen för fyllnad av det hinsides synliga och osynliga, dolda, rentav outsägliga, som man kan ana sig till just genom omdöme med tankar och känslan av att fånga någonting utöver.