Jag skulle
kunna använda
mig av hur
många klyschiga
ord som helst
men faktum är att
det enda jag
tänkte alla
dessa år,
var att det
är hon som
kommer att få
sitta där ensam.
Inte jag.
Ensam,vilket
svidande straff.

Det är längesedan
jag satte punkt.
Pengar är
bara papperslappar,
men tilliten
och kärleken
till en syster
som raserade allt
går aldrig någonsin
att reparera.

Omedveten hur
jag inte kunde förlåta
men medveten
om att allt,
precis allt är försent.
Iklädd sin
stora offerkofta
sitter hon
och fryser
av bitterhet,
åren har gjort
henne rynkig och ful,
lika ful som på insidan.
Vem bryr sig
om henne nu?
Ensam,ett
svidande straff.