Ibland blir jag ledsen. Till exempel när jag ser de första gulnande löven på en björk, då kan jag ofta - och detta återkommer år från år - blunda och leta efter kalendern i mitt huvud. Jag kan konstatera att midsommar förflutit förbi och att, ja, nu blir dagarna kortare igen.

Förr var jag ofta ensam. Jag ville faktiskt ha det så, jag har sällan varit bekväm med andra och min sociala sida är mest en plastig fasad - jag har nog aldrig tyckt särskilt mycket om människor generellt sett. På jular, nyårsaftnar och andra sådana högtider såg jag alltid till att arbeta för att ha någonting att skylla på när jag inte dök upp på vad det nu kunde vara för fest.

Ser jag tillbaka på allt detta så är alla dessa punkter, datum, fester, markörer för tid som förflyter - för vatten som redan passerat.

Idag har jag familj, jag har får, höns och katter - ibland har vi löss.
Men när jag ser det där gulnande lövet. när julen närmar sig så kommer det ännu ofta över mig.

Det är så ledsamt att leva ett liv dömt att dö.

Ibland kan jag tycka så.

Men det hade varit värre att inte få lov att sluta
Att alltid andas hade varit oändligt mycket mer ansträngande.
Döden är som saxen i pappans hand just efter förlossningen. När alla är nöjda, när skriket från barnet skurit i öron och lindat bomull kring föräldrars hjärta, när andetagen känns trygga så klipper vi av.

Jag insåg för väldigt länge sedan att det inte finns någon mening. Vi har inget syfte, inga mål att uppnå, inga uppdrag att slutföra.
Men tiden förflyter bättre, gnager mindre illa på oss om vi är snälla.

Jag går in till fåren på kvällen. I hagen så kommer de till mig för att jag brukar ha lite knäckebröd med men när det är slut så stannar de kvar. Mjuka fårnosar som skickar varma pustar mot kinden, handen.
Jag går alltid in till mina barn innan jag går och lägger mig. Rättar till ett täcke, klappar ett huvud.
Meningslösheten är inte så illa ändå.

Det är långt kvar till jul.