I den lugna sommarnatten ekade plötsligt tordönsstämmor
ut mellan små martallar och dvärgbjörkar. Över riset, över
hjortron tuvorna och över det vildväxande videt dånade
vresiga röster, som om åskan själv talat.
Skrikande, stojande, fräsande och plaskande bredde
oljuden fram sig över vattenytan. Oväsendet trängde sig
in genom vassen där paddan vältrade och dåsade i sin
sena kvällsslummer. Hans öron spärrades upp på vid
gavel.

- Vaba, va nu! Vaba nu då!

Älgen Storfot spärrade också upp öronen. Han satte
hickande vattnet i vrångstrupen. Hostande plurrade
han ned i vassruggen. Med ett... PLUMS...hamnade
han rakt ovanpå paddan.

- Min krona, min krona, var är min krona bölade
han förtvivlat.....ingen får se mig utan min krona.

Men paddan brydde sig inte om det. Han hade annat
att tänka på än borttappade älgkronor.
Djupt nere i det sumpiga vattnet kväkte den nedtryckta
paddan....men inte märkte väl älgen honom för det.
Mörbultad och blåslagen gned paddan sitt ömmande
skinn.

- Ock, ock, ock, sickna stickna spyflugor att stångas.
Hu, hu, hu, flyger ni fram på min ömmande hals. Aj,
aj, aj, så ni sticker era sticksnablar i mitt skinn. Ja
måsssste upp, ja måsssste upp, kväkte den. Den fly-
fota flugan måsssste bort
Paddan simmade och simmade så att han blev alldeles
röd i ansiktet...nej han blev blå....nej grön i ansiktet
blev han av allt simmande.....men ingenting hände.
Fastklämd och nedtryckt av den stora älgrumpan kunde
det inte hända speciellt mycket, även om paddan mopsade
på att den skulle bort.
Ja kampen pågick så ända in i vassen, men den överröstades
ändå av de skräniga rösterna. Det var ju grova trollröster
som skrek.

- Akta, akta, sväng inte om den så där. De blir en sju-särdeles-
skinande olycka om du flänger iväg me grytan ...så där......
plumsande rakt ned i vattnet.

- Jamen, jamen, ja pröva bara svikten lite, för å se hur de va
me balansen i famntaget mitt, menade Roffe, och visade en
gång till.

Gnylt skakade på huvudet.
- Vi är dödens om du tappar den, vi är dödens då. Hål-
kärringen tar allt som stör henne och hennes tjärn...den
kan ju trilla ner mot henne.

Roffe slutade att gunga kitteln.
- Hålkärringen....nääää.....flogumman....du menar inte
de där tramset. De där sagorna.
- Ho, ho, toki i nippran ä du allt, för så´na där barn-
kammarvisor ylar ingen ut på allvar.

Gnylt blev då topp tunnor rosenrasande.
- SLUTA, skrek han....SLUTA....han hoppade och skrek
.....SLUTA! Sedan dunkade han huvudet mot en dvärg-
björk, så att grenarna föll ned på marken. Han flämtade
vresigt tills han blev alldeles röd av ursinne.

- Det är sant, det är visst sant. Det är mer sanning i det
där pratet än du kan fantisera dig till...skrek han.

Roffe fnittrade elakt.
- Hi, hi, Hålkärringen kommer, Hålkärringen går, se så
hon vippar sina lortiga tår. Ho, ho, hojtade Roffe och
vispade hotfullt med labbarna mot Gnylt.
Gnylt rynkade pannan i ett raseri, som fick marken
att skaka och träden att darra. Där efter rännde han
sin hårdfjällade fot mot ett stenblock, så att det sprack
i två stycken.

- Vid alla kloklösta teser å hårtofsar, skrek han..är´u
spritt språngande galen. De här kommer´u få svårt
att sprattla dig innan å ur...utan ett sönderrivet skinn.

- Öööh näää, ööh näää, näää.....vi ska hålla sams. De
va ju allt gullet vi kom hit för, sa Roffe och ansträngde
sig för att se snäll och foglig ut.
Ett väldigt brak avbröt trollens gnabbande. De hoppade
förskräckt till. Ja Roffes ögon studsade nästan ur sina
hålor av förvåning då han ropade.

- Har´u sett, har´u sett,
va som knatar så lätt,
å hoppar sig kring,
me spritt å sprätt,
är´e någonting,
ja mellan gran å barr,
å på tuva å starr,
kung Storfot, kung Storfot,
vid alla kringlor å lövklädda tapeter,
han har visst brått som de heter,
så smått bland mossorna,
alla benen de bär,
över hjortronen å alla åkerbär.

Ja älgen storfot hoppade sannerligen över myren
och kronan, den hängde på sned. I brådskan hade
han satt den bak å fram uppå hjässan. Lite tokigt
hängde den på sniskan.

- Så konsti´han ser ut, mumlade Roffe. Han är sig
inte riktigt lik i kvällningen.
Gnylt glömde bort sin ilska. Den var som bortblåst
med vinden. Han skuttade till av glädje och ropade
åt älgen Storfot.

- Min konung, min konung, god afton, god afton!
Hur mår alla löven i den sena kvällsbrisen.
Storfot låtsades inte höra dem. Han kastade undrande
blickar mot dem.

- BÖÖÖ, BÖÖ, hoppas att de inte såg mig när jag var
utan den fina nyputsade kronan. Han försvann snabbt
ur synhåll med ett klafsande över myren.
Paddan....ja den stackars paddan hade äntligen lyckats
ta sig upp mot vattenytan. Han pustade å stånkade när
simfötterna varsamt gned den ömma behandling älgen
utsatt honom för. Han lyssnade förargat till allt prat
och babbel som hördes. Det ryckte nervöst i simhuden
mellan hans tår.

- Vaba, va nu! Vaba är´e frågan om! Va händer i min
tjärn.
Han vispade ut med tungan...fångade en fet fluga från
närmaste näckrosblad....och simmade sedan ut ur det
stora hålet älgen trampat upp. Han fick maka sig genom
en sörja av söndertrampad vass och näckrosblad.
Stönande tog sig den ömfotade paddan ut till friskare
böljor. Där bet han av den första fräscha näckrosblomman
han fick syn på. Med en belåten min band han fast den
över huvudet. Det bultade, dunkade, och slog i hans
värkande paddskalle.
Ja näckrosen hoppade upp...å så ned...uppp...å så ned,
varje gång det bultade i skallen på honom. Paddan
suckade belåtet.
- Sååå sköönt, sååå sköönt det svalkar både i ben å brosk.
Han simmade sedan fram och ut mot det öppna vattnet.
Där ute upptäckte han dem. Han såg de två käbblande
trollen. Han utbrast förvånat.

- Näää fjälla mig en flygfisk, ja tror ja drömmer.
Va ä´re ja ser! Någe´kantige, krokige klossar av sten.
Vid alla berglika mössor å lavar...dom har´ju ben,
men de är mer lika bergen än något livs levande i
färgen.
Jag blundar tänkte paddan, såna där finns inte, de
är säkert borta när ja öppnar dem igen. Paddan
blundade knipslugt. Han guppade fem sekunder i
det gul skimrande månljuset, ja tio sekunder...men
efter femton sekunder slöt han inte ögonen längre.
Sakta, sakta öppnade han de klotformade ögonen...
NEEEEJ!
- De äääär kvar, de äääär kvar, utbrast han...nej, nej!
- Niii ni! Niii ni! Ni ska allt få känna av min pösande
vrede. Niii ska få era pladdrande trynen näpsta ååå
brynta i ett enda vidbrännt stycke, muttrade han
buttert.
Han sprattlade benen framåt...framåt och ännu något
lite framåt, så att han hamnade någon meter från
trollen. Först då kväkte han ut sin ilska.



Fortsättning följer i kapitel 13 Mötet med Pöspaddan 1