jag är 13 igen och alla runt omkring mig är minst 23 och säkra på sitt jag
jag försöker se så obrydd ut som möjligt
men varje rörelse blir viktig och måste planeras

kan dom se mina fingrar skaka
mitt hjärta bulta
kan dom se mina ögon som blickar nervöst runt rummet i hopp om ett familjärt ansikte

folk bär två eller till och med tre olika mönster i samma outfit, tygkassar i hand
jag undrar om jag någonsin kommer släppa rädslan i mig
och 13-åringen i mig undrar om jag någonsin kommer växa upp
och bli den jag tror jag förtjänar att få vara

men jag kommer också hit och inser att poesi inte måste vara liknelser
poesi måste inte vara rytm och rim
det kan vara en känsla
som bara du kan sätta ord på