Jag borde vara rädd. Räddare än jag är. Vi borde alla vara rädda. Någonstans finns alltid en punkt utan återvändo. Där bortom gapar avgrunden. 
Det behövs så lite för att krossa mig. Ändå går jag som på lugna gatan genom livet.
Inbyggd självbevarelsedrift eller oförstånd? Utan det skulle ingen våga ta ett steg till. Du. Jag. Vi. Skulle alla bli stående i en tomhet och tiden skulle upphöra. 
Men vi borde vara rädda. Gå ändå.