Ur inträdesorden till Rondo av Gösta Oswald (Gösta Oswald & Birgitta Holm "Skrifter 1", 2000:30)

>>...och när jag vänder mig om: ängslas natten inom mig, söker skydd och vill hålla mig kvar - så känner icke heller de mitt namn som har kallat mig: träden andas tungt och oroligt, väntar att gryningen ska lösa dem ur jorden - en främling även för dem.>>

Så besinnar jag min syn på poesin. Hur jag ska utforma den enligt mina viljemässiga principer. Premisserna, att vilja en viss stil: skriva den.

Dagen vänder om till natt innan morgonen vaknar: allt som vanligt, lika likt och främmande. Min kropp vänder sig lugnt i sängen. En stund ser jag gryningen och fram emot att stiga upp i den: ljustiden, att se dagen an. Trots att luften känns blytung av avgaserna, att träden ser molokna ut, men trädrötterna dricker friskt underjordsvatten, medan flodhästarna rynkar på nosen från sjöarna.

Skriva om en människas grymhet
Lecters osynliga åtbörder, men påtagliga och med åverkan.

I trädet rör sig löven så lugnt och rörligt i dunkla ljusstänk. Levnadsglada talar de om väntan och att vägra den. För gryningens händelser, när människor flanerar, arbetar och samtalar med varandra om ditt och datt. Poeterna har alltid något att säga om vissa tidlösa fenomen som skönhet, kärlek och gemenskap, och som alltid är på sin flykt och i sitt fäste bor in sig. Men det som inte är tidlöst är hur vi förhåller oss. Så tänker jag igen på det vilseledande och totalt befängda uttrycket Det som inte dödar härdar, som om förödelse skulle stärka. Varför inte möblera om uttrycket i förvandlingssyfte. Nästan död: du får härdsmälta. Det som får träden att se resliga ut är livet, floden dit deras rötter letar sig för allt nytt.