"Ha en fortsatt trevlig dag!"
Så sa han, mannen med kängor, några militärinspirerade gröna byxor och en huvtröja med en svart runa mot grön bakgrund och jag fortsatte mycket riktigt att ha en alldeles utomordentligt bra dag.
Han sa det så barskt. Han nästan skrek ut orden som vore han en beväring som tagit sin tjänstgöring på alldeles för stort allvar.
Önskade han mig en trevlig dag eller beordrade han mig att ha en?

Min mamma kunde vara så där.
"Nu äter du upp maten så att du blir mätt och glad!"
Kanske att du skulle äta lite mamma? Så att du blir glad med?
Så minns jag att jag kunde tänka.

Jag hörde några pojkar ur samma kader som den som hälsade välgång och lycka, samtala med varandra.
Mycket om att försvara, mycket om att anfalla, mycket om hot och faror.
Jag vet inte vad de talade om men de verkade att leva väldigt farliga liv i ett väldigt farligt land.

Jag undrade var de bodde.

Baggarna hemma hos mig kan ge mig en skalle ibland nu framåt hösten, äpplena faller ifrån träden.

Farligare än så blir det inte där jag bor.

Men kanske att jag missar någonting. Kanske att jag inte tänkt varvet runt.
Kanske har jag fel och blir sittande med ett snopet flin.
Kanske att de missar någonting. Kanske att skygglapparna skapar den där tunneln ner i förtvivlan? Kanske att de på ytterkanternas barrikader hade hoppat ner om de bara kunnat se lite perifert?

Nu är det i alla fall snart höst på riktigt.
Men i år har jag inte tid att ängslas över denna miserabla årstid. Det får ruttna bäst det vill - jag ska bygga färdigt mitt skjul.