Till lit en paus
dom tevetittande reklampausernas ängslan i fyrkanternas blanka ögon vår tillit
vår tillit den lägsta burk vi tar i en pyramid till taket och innan allting faller går en minut och går ett år och till sist fångar vi oss
vi fångar oss till sist
oss fångar vi
oss fångar
tilliten till oss i främlingars enkla möte när vi går förbi varann på trottoaren utan knivar och rädslor av stål under rocken
löken som både vill ha socker och salt för att lyckligt stekpannekrossas av svarta hål
bajken som bara drar på nedanför fönstret
den lätta luften som stiger inne i måsens kranium av hunger
min ihopknycklade evighet
åren som jagar råttorna ner i hålen
husvagnarna som sågs i vår dröm och fick punktering
min hopknycklade sång och stekhålsdimma
dom som stormar dom enorma ormarnas gorm om vem som formar allra bäst den största segrarns nederlag
hon var han och han var hon och de var fågelvita fångar sammanfallna
när jag inte skriver finns en del av mig som uppblött sockervatten i granitsol av regn och vinterblom jag sjunger min blommiga vinterförstörares hesa tal till dig nationen som om jag levde säg mig tydligt så jag förstår
gärna överdrivet med stora munrörelser och lugn andning