Mörka hörn i din själ.II.
Ett horn av mörkret_en del av ljuset. k.5

"De!",gnisslade gammal mans röst.
"Jag ser.",svarade gypsy-kvinnan uttryckslöst.
"Vilka är de?Ser inte ...även den svarta punkten
bankar mitt öga.",sade den namnlösa oroligt.

Med ena gnistrande ögat skrek gubben,
"Just precis...här är det!Där punkten visades,dyker
en kullersten upp!",och spottade saliven genom
den gyllene tandklyftan.

Pekar med sitt finger på zigenarens hand,
märkte den namnlösa förvånat,"Med en sådan
gyllene kullersten på ditt finger,kan DU bromsa
vem som helst!"

Med nedsättande ton i rösten,brast han ut ,
"För ditt huvud det är en tung börda!"

Hans replik gjorde henne full i skratt.Fnittrande,
kastade hon det som ett obestridligt argument.

"Hahaha...min STYRKA äger inte Din Börda!"
"Enligt vädret...",flinade han.
"Nej!Av primitiv smidighet."
"Och vart rusar du med den?"

Zigenerskan lade sig inte i den verbala skärmytslingen.
Hon flyttade kanten på sjalen från vänster öra och lutade
sig lite grand framåt.Främlingens ansiktsdrag har flyttat
på sig och stelnade liksom i ett frågande missförstånd.
Hon rörde nervöst,sitt av mörka fläckar täckta långa nattlinne.

"I MITT INRE SKRAPADE SIG EN
O-IGENKÄNNLIG BILD ...",snubblande på ordet,
gjorde hon en paus och fortsatte sedan intrikat,
"Extrem nyfikenhet,runt hörnet,puttade fram en klang
och jag...jag reagerade...Han kastade bort mig omedelbart
...dykande ner med huvudet,blixtrade förbi mig en ... ",
slutförde inte sitt tal,skakades hon kraftigt och fasan gled
in i en viskning,"EN OKÄND KÄNSLA...SKAKAR MIG!"

Gumman himlade med ögonen,"Ja...rädsla...
som min kjol...",sedan bet hon sina läppar och avslutade
med en suck,"eller som ett limmat leende,undviker inte
heller mig."
Och viftade hjälplöst med sin hand.Den var torr-liten.

"Klättra in,snabbt!",skrek den gamle mannen till
den namnlösa och grep tyglarna med sina händer.

Utan att tveka,hoppade hon in.Han piskade på hästarnas
ryggar.De rusade framåt. Gypsy-kvinnan och främlingen
klev in i tältet och deras blickar klamrade sig mot tälthålen.
Växande sträcka i horisonten som ett argt moln av insekter
eller djur,utvecklade sin hastighet inte sämre än hästar.

"Vad är det?",fråga den namnlösa.
"Åh,om jag visste det själv...",svarade kvinna trött
och strök omsorgsfullt med handen på hennes rufsiga,
dammiga hår.

Hon grep handen,pressade den mot sina läppar och sade
i ett utbrott av känslor,"Så länge sedan...jag höll ...
en människas hand!"

f.f tbc