En salig blandning av ljuv musik strömmar ut från barerna på gatan där ni går, i era näsborrar trängs dofter av italiensk mat, parfym och Stockholmsvår. Överallt sitter människor på stadens uteserveringar. Somliga röker cigaretter och skålar i vin, andra bättrar på sminket - det är ju viktigt att vara fin. Gatorna är fulla av liv och ljus. En herre stoppar in en prilla snus medan han konverserar med en kvinna iklädd en lila blus. Ett par strövar fram, hållandes i hand. Kysser varandra öppet, det är ju ett fritt land. En äldre man går i sakta mak uppför gatan och försvinner in på ett hak. Själv befinner jag mig i händelsernas centrum, men har antagit rollen som observatör. Är på ett sätt delaktig men står ändå utanför.

För jag är den kyliga vinden, de första regndropparna som faller från skyn. Den nariga hyn. Sömnlösa nätter. Kluvna hårtoppar. Förseningar i trafiken. Ölen som blev en för mycket. Myggorna som surrar kring huvudet.
Jag är den obekväma sanningen som splittrar den vackra ytan. Den som rör om i grytan. Jag är ett öppet sår. För feta lår. Den skrikande ungen på bussen. Jag är den som säger ifrån, den som vägrar hänga på. Jag är den som accepterat att världen också är grå.
Jag är skon som skaver mot en öm sula. Tänder som blivit gula.
För där allt det vackra finns, trängs också det fula.