När tidens ramar löstes upp,
fanns inga regler alls.
Naken fastnade mitt innersta överallt.
Som stänk på andras kläder de kom att behöva tvätta av.
Och jag suddades ut.
De yttre gränserna suddades ut.
Det fanns inga sömmar kvar när kläderna föll av.
Närheten till allt och alla skrämde mig.
Jag behövde haka mig fast i olika personer och ting.
“Håll i mig”, viskade jag.
Men min egen hjälplöshet fanns inte till hands att visa när andra behövde se.
Utan grund att stå på föll jag för allt och alla.
Naiviteten famlade runt bland misstankar och hopp om trygghet.
Känslorna låg på utsidan.
De ägdes inte av mig.
De ägdes av de jag sprang på.
Utan kontrollen var jag vilse i de andra.
I de andras mörka skogar gick jag omkring och sökte ljuset.