Åren gick, en sång om berget
blev en sång om klippan, om ett block, några stenar.

När du sjöng om det minsta var du hemma igen.

Du bar med dig en liten sten i fickan,
kände på den ibland,
lärde dig dess form och tyngd, dess repiga landskap.

Du skulle gömma den någonstans, och veta medan du fortsatte leva,
att den låg där,
en lagom lång berättelse,

något att tänka på vid slutet när allt blivit smulor,
något helt
att vara i en stund,

innan även detta löses upp
i ett moln av damm.