Hår som tejp. Hår som skräck. Hår som en reflektion av rädsla. Kaniner. Sönderslagna djur.
Hår i blommor och Hår i mat. Hår som det växer flugor i. Hår som virvlar. Hår täckt av kött. Varma köttbitar. Hår som guld, Hår som skräp. Hår som växer där vi inte vill. (o)önskan. En plats som inte finns. Ett hugg i magen. Något som finns där men inte borde vara där. Slutar aldrig växa.
Jag vattnar dem ibland. Jag skär mig på snäckskal, kvarglömda bitar limmas ihop till sammansatta existenser,
Med klister blir det en skönhetsupplevelse, med tejp en livsavgörande räddningsinsats
Återskapande av någonting annat som ändå har delar och minnen av det de redan
varit med om. Tappar jag dom i golvet finns de fortfarande kvar.
Som ett akvarium, en hinna mellan dom och de jag möter. Mat. Smält mat.
Jag tänker också på solen, eld som kraft att skada. Luft, möten. Blick. Säg vad du vill annars förstår jag inte. Tid. Riva. Tid. Tid. Päls. Ett upplösande av ett nyckelhål. Önskan. Förväntan, Att bli till luft igen. Vi har sett det här innan. Ske i omgångar, Flera gånger förr. Jag sa aldrig hejdå för jag vet att du kommer tillbaka. Jag tänker dig som min fiende. En kraft. Ett motstånd. En fågel på taket, Hon som aldrig ler. Om jag frågar dig, svarar du mig då??I mitt hem finns bara djur och döda råttor. Inga gäster, ingen klocka, ingen hund
Endast en dammsugare som slukar upp hårstrån. Dolda sanningar.
Jag borstar pälsen varje dag, mjukt och varsamt. Min egen lilla skatt. I hemlighet skriver jag böcker till henne. Hon har ju inga ögon men jag tror hon förstår ändå.
En gaffel i ryggen, Ett rop på hjälp. Ni kan vara trygga nu. Vi är långt ifrån
Slutet. Hur nära vill du gå?
Jag vattnar, jag fortsätter att vattna.
Det lilla som ger liv och mening, klappar sjunger och tittar på mina djur, de små varelserna som sakta växer upp ur blomman. Till en början, stängda ögon. Sedan, flämtande andetag. Förundran. Nyfikenhet. Hat är ingen känsla. Mina skor blir varma när jag går i dem. I fickan har jag sparat dina namn. Alla behöver en kraft som ger en räddning. En form av trolldom. Vi behöver se. Känna. Höra de små hårstråna växa. Två. Ännu ett till. Jag önskar mig en hårborste i julklapp.
När allt försvann.
När du försvann.
Efter den dagen, den veckan, tog jag tillbaka det som var mitt. Lämnade resten i havet. Jag hoppas de dör och förmultnar tills det växer grönt sjögräs på dem. Alla mina dockor. Mina vänner, mina kära vänner. De enda som finns där och förstår. Jag torkade deras tårar, jag kammade deras hår. Ni kan inte vara trygga för alltid. Ett ömt omhändertagande blev en besatthet, att odla nya trådar, jag hittade inte ut. Jag måste göra mig av med dem. Allt det som innebär att vara människa, se något du älskar tyna bort. Det händer hela tiden, du kanske bara väljer medvetet att inte se. Folk trampar på sniglar, flugor smälls av klappande händer, folk faller ihop på gatan och håret faller av. Rätt som det är, är allting rött. Du visste inte att stegen på gatan skulle ta dig vidare ut i rymden. Sådana omständigheter och slumpmässiga skeenden händer varje dag. Min mamma hämtades en dag av ett rymdskepp. Jag hörde häxor tala till mig. Jag sparade hans hår i en ask. En guldlock och en röd tofs. Nu talar han till mig genom silvret. Minnen och spår av ekon som leder in och vidare till olika personer. Sätt att hantera saknad. Jag förlorade nästan mig själv när jag förlorade mitt hår. En nära vän. Det växer ut nytt, men aldrig på samma sätt. En plats med en osynlig tatuering och himlen försvinner aldrig ur kartan. Mina ögon såg ditt inre, du såg svarta fåglar. En dag kommer jag endast vara ett skal av en blomma. Kanske din blomma. Jag vattnade, jag ställe ut dig i solen, jag gjorde allt jag kunde. Ändå försvann du ifrån mig. Jag var inte tillräcklig. Ändå är det svårt att säga, blommor skriker när vi går på dem. Gula hårstrån. Vi vill analysera, vi vill ha kontroll. Vi vill ha det perfekta och det vackra. I slutet kommer tovbomben, då kan du inte fly. En attack från ovan. Fem veckor i fjällen utan dusch eller tvål, även en docka förvandlas till ett troll. Jag tänkte inte så mycket på det då, utan speglar finns inget utseende. Inga läppar, ingen blick att möta. Jag försökte gömma så mycket av det som var jag. Den andra sidan fanns inte i bergen, solen, stenarna. Allt som växer kommer också dimma. Det går hand i hand. Glassen smälter, brödet möglar, en syster äter för mycket pizza, någon hoppar från en bro och på andra sidan gatan ligger en frisörsalong som levererar frisyrer i annorlunda stil. Med neddragna gardiner skapar de tillsammans magisk katastrof. En skildring av en värld i kras. Jag tittar mig i spegeln, tänker att det där är inte jag. Det är bara en bild, en skugga, ett eko av mig. Jag vill inte vara hon. Men alla måste ha ett ansikte, annars vore det konstigt tycker folk. För mig är ansiktet en föränderlig yta som lika. All fixering vid utseende. Jag vill bo i ett akvarium. Tid. Inspelad tid. Din röst som ett eko av dåtiden in i framtiden. Röda trådar. Sträck. Brister. Jag visste redan när det var slut att det måste börja igen. En del saker slutar aldrig upphöra. De är dömda att fortsätta i rörelse. Ljuset.
Fortsatt rörelse. Jag tänker också på helheten, den bisarra sanningen i människors liv. Hur vi binder ihop och drar isär varandra. Hur elakt allt är.
Hur en kan ta någons själ och inte ge den tillbaka. Trådarna signalerar ingången till varandra, för alltid eller under en kort tid. Den bisarra sanningen, att vi alla dryper av blod.
Våra minnen är allas minnen. En del minnen tar kol på en. En del människor möts aldrig igen. Några kommer tillbaka.
Det gör ont när trådar klipps. Fåglar slutar sjunga, människor äts upp av monster. Det finns saker som försvinner och aldrig kommer tillbaka. Allt är bestämt, av Någon.
Att efterforma ett minne som ännu inte hänt.
Att vara sin egen trollkarl;
en tomat är inte längre röd.
Ögon gråter när vi hackar dem.
Jag önskar jag hade en hand
Hår ner till midjan
Allt är cirklar
Låter det växa
Huvuden snurrar
Vi kommer aldrig att dö
Jag känner en som förlorat någon
Trådar binds, hår klipps av
Det gör ännu ont
Är vi alla lika?
En förhoppning om något bättre. Röd är min starkaste färg. Det är det röda som skapar solen, det röda som stärker trådarna mellan varelserna. En trasig käke. Trasig arm. Tejpar ihop. Röd som hallon, förtvivlans färg. Brinner, svalnar, växer upp på nytt.
Alla dessa historier och minnen, spår till varandra. På min gata fanns en hårsalong. Öppettiderna var bara två dagar i veckan. Idag är butiken nerbränd och såld till en spåkvinna. Du fick en bit av mej och jag fick en bit av dej. På så sätt är vi alltid sammankopplade, har du mig alltid sparad. Även när jag är borta. Hår som tecken på liv.
En förgången tid. De sparar hans hår i en ask. Bara de närmaste får öppna.
Att kunna stanna tiden, att förtrolla deras hjärtan, ta tillbaka de dömda och bortglömda.
Att få träffa de människorna igen. Krama deras hår med silverkam. Jag skulle göra allt.

En gång spöke, alltid spöke.




Om de ännu minns.