Ramlar in och ut ur din famn
ifrågasätter varför jag fortfarande gör det.
Återfår balansen men förlorar den igen.
Upprepar mönstret utan att få något för det.

Lyckas lura mig själv att jag är stark ibland.
Att jag fungerar så bra utan dig.
Men det är som att få frågan hur man mår,
man vill svara åt helvete men säger att man är okej.

Du vill inte ha en fast relation
och du kommer och går som du vill.
Du träffar den andra när hon är i Stockholm
men när hon inte är det vill du ha mig intill.

Det finns egentligen så mycket utrymme för mig
att bara lämna och gå därifrån.
Men sen skickar du ett privat meddelande på Instagram
och det är svårt att titta bort när jag ser dig i ögonvrån.

Du har en dragningskraft som jag inte kan förklara
och som jag försöker lära mig att värja mig mot.
Men det är svårt att ta avstånd i decembermörkret
när jag inte har något annat att se fram emot.

Hon är min kontrast
svävar runt utan att någonsin nudda mark.
Och här står jag grundad och stabil
kanske alldeles för stark,

När du känner dig liten och ensam
går det inte många sekunder innan du söker dig till mig.
Det är så svårt att säga nej då
när jag uppenbarligen har något som hon inte kan ge dig.

Men jag vet att den här situationen inte är hållbar
i alla fall inte för människor som mig.
Det går inte att vara med någon som söker ångest.





Jag är nog bara för hel för dig.