Min mormor var inte rolig på en fläck.

Hon hade en liten kropp, korta armar, små öron minns jag och ben som var så korta att de knappt nådde marken. Hon var en bitter och sur tant. Jag hörde av mamma senare i livet att hon lämnade sin man för att han varit otrogen. Ett stort och otroligt svårt val av en kvinna då men jag kan undra. Var det värt det? Jag minns inte ett gram av glädje i tanten - bara bitterhet över hur livet blev.
Hon hade en liten mun som hon oftast bar ihopsnörpt till ett ickeleende. Hon såg inte arg ut men det var väldigt tydligt att: här les det ta mig fan inte.

Mamma var lite lika. Hon kunde också var sur och missade aldrig en möjlighet att berätta vad man inte gjort, eller för den delen vad hon minsann gjort som någon annan borde ha gjort, men där mormor var en Arnold på steroider var mamma mer en fritidsmotionär.

Vi ärver ju saker, vi tar med oss saker, förmågor ifrån vår bakgrund oavsett hur mycket vi inte vill. Mamma är lik sin mamma, mamma har barn som är lika mamma, pappa, fan och hans moster.

Ibland ser jag mormor passera framför blicken är jag blir sur på min sambo. Då kan den komma tillbaka, munnen som inte log, den syrliga kommentaren.

Min äldsta sons mamma hade en rent otäck barndom med missbruk och våld , hon ärvde missbruket och fördärvet visade det sig men hon hade en tvillingbror - han lever idag ett framgångsrikt liv, min pojks mamma hon dog tidigt av sitt dåliga leverne.
Hennes bror sa till min son vid begravningen: "Alla har haft en dålig barndom. Jag har aldrig träffat en människa som haft en lycklig i alla fall. Vi gör olika saker med våra minnen - det är inte minnena som gör saker med oss", kanske har han rätt.

Kanske ska jag nu ändra på min titel för dessa texter. Gå ur det kränkta, vita, heterosexuella döende (i alla fall förkylda) patriarkatet. Kanske ska mormors mun få bli just hennes och inte min.