... "och då sa jag till henne, nämen nu får du fan ge dig. Du är min städerska. Vi har ingen relation. Så sa jag och då tappade hon fattningen och började grina". Hans röst malde på utan att förvänta sig något svar. Där satt de vid ett bord för två på den lilla restaurangen. Varmrätten var just uppäten. Förutom en större del av köttbiten som han hade insisterat på att hon skulle beställa in. Hon tyckte inte om kött (och det visste han) Men med stor viljeansträngning hade hon tuggat och svalt, trots att det växte i munnen. Hon log, sa att det var gott fast smusslade samtidigt undan en del i servetten. Allt för att han inte skulle bli så arg som han brukade bli. Men nu vände det sig i magen och hon började må illa. Hade han satt på städerskan? Hon lyfte blicken och såg på honom. Hade han verkligen gjort det? 

Då han såg hennes ansiktsuttryck tystnade han, faktiskt tystnade för en gångs skull. Men han fann sig ganska snabbt igen. Ögonen blev svarta och elaka. "Ja, men vad fan, du är ju inte klok! Kolla inte på mig så där, fräste han. Om du tror att jag skulle vilja ha den kärringen så är du ju verkligen ute och cyklar. Hon är absolut inte min typ. Hon fixar tvätten och dammsuger. Nåt mer vill jag inte ha av henne. Skulle inte tro det, nej bättre ska det vara, fortsatte han smörande och lade sin hand på hennes lår. Sånt här vill jag ha, viskade han hest och lät handen vandra högre upp under kjolen.

"Sära på benen" befallde han med rösten hon inte vågade gå emot. Det hade hon lärt sig den hårda vägen. Motvilligt gjorde hon som hon blev tillsagd. Hans krävande fingrar letade sig in i henne, trängde djupare och gjorde henne illa. "Visst är det skönt, va?! Känner du, vill du ha mer? Hur många fingrar vill du ha? Säg att du är min, säg det!!! Hon försökte komma undan men kroppen lydde inte längre. Hon bara satt där och försökte se likgiltig ut för männen som satt vid bordet bredvid verkade ha upptäckt vad som pågick. De sade ingenting men såg märkbart intresserade ut. Inombords kved själen och bad om förbarmelse. Men hon fick inte fram ett ljud. Inte ett ljud då smärtan och skammen höll på att äta upp henne, men han bara fortsatte.

"Följ med mig på toaletten" sa han plötsligt och drog i hennes arm. Nu visste hon vad som väntade. "Så där, jag vill ha dig på alla fyra, svanka nu ordentligt som en duktig flicka", viskade han upphetsat och tryckte ned henne mot det kalla stengolvet. Hon blundade och lät honom komma. Någon ryckte i dörren och muttrade där ute. Han drog upp sina byxor och såg på henne. "Fixa dig iordning så att vi kan gå hem" sa han och stängde dörren. Hon reste sig och gick fram till handfatet. I spegeln ovanför stirrade en främmande kvinna på henne med tomma ögon. Hon slog ned blicken, hudlös och förtvivlad med kläderna i oordning. Hon som just blivit tagen mot sin vilja av den som sade sig älska henne. Ty han kallade det för kärlek. Det ska kännas, sa han alltid. Det ska kännas för att vara på riktigt. 

Hastigt klädde hon av sig för att försöka tvätta av sig hans vidriga lukt. Lukten som satt etsat i skinnet och själen. Lukten hon aldrig kunde bli fri från. För fast hon försökte skrubba bort allt satt äckelkänslorna och skammen alltid kvar. Hon tog i så hårt att illamåendet sköljde över henne och i nästa stund föll hon ihop i en liten hög på golvet.

Samtidigt tappade en kvinna med kort kjol och svällande bröst just ut innehållet från sin handväska på bardisken. HAN var snabbt framme för att hjälpa henne. Nu visade han sig från sin bästa sida. En riktig charmör med glimten i ögat som visste hur man lyckades fånga kvinnors intresse. Hon skrattade högt åt något som han sa. Han var ju så trevlig, såg bra ut gjorde han också. Han verkade snäll, inte alls som så många andra män hon hade träffat. Nu log han varmt, lade armen om hennes midja, drog henne tätt intill sig och kysste henne. Strax därpå lämnade de restaurangen tillsammans.

Men hon därinne på stengolvet ägnade han inte längre någon tanke. För precis så, som så många gånger förr skulle hon tvingas ta sig hem själv och vänta där på honom tills han behagade komma. För hon var hans, hans att äga, hans att ta, bara HANS. Ja, nog visste han precis vad han gjorde och han kallade det för kärlek. 

"Det ska kännas, sa han alltid. Det ska kännas för att vara på riktigt"