Mycket länge var tidsindelningen enkel för människorna. Dygnet bestod av två delar: natt och dag. Antingen det ena eller det andra. På dagen var man aktiv. På natten sov man. Kanske kunde månens ljusa faser haft viss betydelse för nattliga aktiviteter. Men i princip gällde natt - eller dag.
I större skala räknade man i årstider. Som vinter, vår sommar och höst. Eller som regn- och torrtider. Tillvarons rytmer var naturliga, styrda av jordrotation och planetens bana runt solen.

Såsmåningom kom det artificiella ljuset in i bilden. Det gick att sticka hål på nattens mörker. Lägereldar, bloss, tranlampor, talg, vax, stearin, fotogen - elektricitet.
Tillvarons rytmer blev rubbade. Man kunde påverka aktivitetsperiodens längd och därmed gjorde jäktet entré i människans historia.
Klockor konstruerades. Först bara med timvisare. Snart också med den obevekliga markören för minuter. Tick - tack. Fickuren, arbandsklockorna motade in människor i tvångströjescheman.
Stämpelur infördes på jobbet.
Minutnoggranna tidtabeller upprättas.
Förseningar blir möjliga.
Stressen ger sjukdomssymtom hos människorna.

Från att ha varit ett stilla flöde blev tiden förvandlad till spöke, ständigt jagande oss i allt snabbare takt.

"Titta jag flyger! Titta jag flyger!" sjöng Povel Ramel i mitten av förra seklet.
"Titta jag flyger!" sjöng han men gjorde en fallskärm av sin scarf - och hoppade av.
Det är bestämt dags för oss andra att följa efter, inte sant!?