Det fanns en gång ett fjärran land, vars konstitution fastlade att enbart lyrik skulle få flöda ur invånarnas små finstämda munnar. Alla var överens om att landet skulle brodera in honnörsorden ”konstnärlighet”, ”konstruktiv kritik” och ”litterärt framåtskridande” i den gemensamma folksjälen. Landets invånare levde länge under harmoniska förhållanden och skaparglädjen var gränslös. Tills en dag, då de litterära kreationerna byttes ut mot nepotism och ryggdunkningar vars kraft fick jorden att skälva i det lilla poesilandet. En inofficiell ledare kröp fram ur den spruckna marken och sökte med ljus och lykta efter kryphål i konstitutionen: allt för att poetiken i de kreativa medborgarnas munnar skulle tystas ner och i stället ersättas med hyllningstal dedikerade åt den nye härskarens öron. Härskaren kom att manipulera de godhjärtade medborgarna och livnära sig på deras medmänsklighet. Han lovordade gång på gång deras kreativa alster och han fick dem att känna sig som reinkarnerade grekiska poeter och poetissor. Men han använde sig inte av beröm därför att han kände beundran för den stora massan. Nej! I stället använde han sig av de sammetslena orden för att själv gör sitt namn odödligt. Och varje gång någon skarptänkt invånare såg igenom hans strävan efter världsherravälde, anklagade han denne för att vara hatisk, avundsjuk, nedtryckande och konspirerande. Eftersom han hade strukit den stora massan medhårs under en längre tid och inplanterat falsk beundran hos dem, visste han att de skulle komma till hans undsättning varje gång det hettade till. Och så har det fått fortgå under en lång tid. Härskaren delar än i dag ut små bokmärken till sina manipulerade följeslagare som de kan sätta in i sina förljugna album. Det är bara i sagans värld godhet och sanning premieras.

Fin!