Åldern har dragit sina bleka händer genom mitt hår,
jag ser väntande in i ögon som inte kan se mig
En stilla gäspning blir mitt darrhänta ögonblick,
i världen där vinden stal bort det solen gav

Att vara uttråkad ser ut som den besvikne
och i smädande väntan finns inget kvar
Bara tiden att känna för mycket
av den sjukdomskänslan som blivit min att ha

Kvalfyllt vandrar dagen
mot ännu en upprepning
Maran glömde väcka mig ur drömmen
och dröjer sig kvar ännu en dag

Och ju mer solen torkar ut
desto lättare blåser det bort
Som när åldern kommer ihåg att väcka dig ur sömnen
då du vet att det är i askan du kommer söka ro

Skrumpnade blad rör runt det som ska bli mina andetag
för lätt för att ha fötterna på jorden,
för tung för att springa bort
för envis för att dö