Vårens djupa trådar

gnager

som min värk

dragkamp i lungorna, revbenen

bröstryggen

känner igen sårgrindarna

som fläker sig över de leriga åkrarna

forslar ut det som var

till myllan

ny jord 

värmer regnet som jag väntar på

snart kliver jag ut ur det spräckta skalet

jag visste inte att det skulle bli så här svårt

men det finns bara ett sätt som jag vill leva

och jag vill fortsätta kasta mig helhjärtat ut

känner min andning, även om den värker nu

jag är påväg mot bättre dagar, och lättare mark

ger mig själv solen som ett minne av var jag varit

och vad jag överlevt

ingenting kan vara vackrare än att förlåta sig själv

här ljuder all sorg som jag släppt fri

och sköljer varet ur de öppna såren 

tänker på en varm natthimmel

och en stenmur 

på en plats som jag bär med mig fast den är långt bort

att höja mitt glas för allt som jag vågat

och att lyfta av hatten