I skuggan av den höga linden satt min bäste vän. Han grät och var illa till mods.

 - Var är det, sa jag lite förskrämt? Jag fick inget svar. Tårarna fortsatte rulla ned från hans kind och jag såg att något smärtsamt plågade honom.

- Min vän sa jag, du vet att det troligen inte är så tufft som du nu upplever och känner det. Men mitt påstående var fel, det var värre. Det fanns en sorg som inte kunde ta slut, som en vår flod som precis tagit fart.

Tårarna fortsatte trilla ner från Bennys kind, och jag kunde inget annat än att hålla om honom. Till slut började tårarna rinna även på mig, och vi tittade på varandra.

- Jag har ingen pappa, sa lilla Benny svagt till mig. - Men Benny, det är väl klart att du har! - Nej, sa Benny, jag har ingen pappa som stöttar eller finns, ja då jag verkligen sådär riktigt behöver honom. Jag tittade på Benny och förstod den tomhet som han där innerst inne djupt och påtagligt kände.

Han hade en pappa men ändå inte. Han levde i skuggan av en pappa som fanns, men hans frånvaro lyste tydligt i lilla Bennys liv. Denna faders gestalt sträckte sig förbi honom själv, likt en stor lind som du tydligt kan se, men aldrig riktigt omfamna. Bennys önskan och möjlighet att nyttja denna trygghet och skydd, var uppenbar.

Sakta någonstans där på insidan dog linden. Bennys pappa fick aldrig grepp om vare sig själv eller omgivning. Den hade liksom fullt upp med sin egen process av gömda tårar. Därför kunde han heller inte ägna sig åt något annat, än just sig själv.

Detta var min förklaring till Benny, och hans röda små tårfyllda ögon log något. Men sorgen och saknaden kommer ändå alltid att finnas där. I skuggan av sin egen ståtliga lind fann Benny ändå en möjlighet att förstå och om möjligt, kanske kunna förlåta.