Kanske skrämde det svarta
Du vet, det där jag ännu bär inom mig

Det var sorg
som hårdnade till rep
svarta rep, som tvingade sig
runt min ryggrad och ut
till varje del

av mitt skelett

svarta rep

som sökte sig in och tog plats
där min benmärg förut fanns

mitt blod var aldrig blått

nu är det svart

men jag har vant mig
vid allt utom hur mänskor
liksom rycker till

när de ser in

i mina ögon

in i det svarta
och ner i det iskalla
ner i avgrunden