Solens första strålar letade sig in i fähuset. De tycktes
fladdra av livslust då de silades genom asplöven på
träden utanför. Det var grenarna som bockade och
neg i den lätta vinden då de regisserade detta skåde-
spel. Anders lade händerna över ögonen, för att slippa
denna störning i de morgontrötta ögonen. Till slut
gav han upp..... reste sig och stapplade mot fähusets
dörr. Han öppnade den.
Där ute doftade det morgon, med lite småkyla och
aromer i luften. Morgondaggen glittrade som silver
i gräset. Det luktade friskt av grönskan. Han kunde
inte motstå att barfota kliva ut bland grästuvor och
blommor som ståndaktigt utstått gårdagens bryska
regn och rusk. Det kittlade härligt under fötterna
när han gick ut. Han hoppade nästan fram. Livsandarna
skrek av glädje inom honom. Efter en stund förbyttes
hans ysterhet, fötterna började bli nedkylda..... han
fick nog och vände tillbaka till fähuset. Där sjönk han
åter ner i sänghalmen, med ett stort leende på
läpparna ....... och somnade genast om igen.

__________________________________

- Vakna, vakna då! Roffe ruskade om Anders som
sömnigt öppnade ögonen.

- Din sjusovare, flinade Roffe. Vi har frukost serverad
här i fähuset. Anders satte sig upp. Oj! Hur gick det här
till. Jag somnade visst in igen, tänkte han.

På mjölkpallarna var det dukat med ett stort grötfat
och tallrikar som mest liknade stora kastruller. Det satt
handtag på sidorna av dem, vilket skvallrade om vad
deras rätta syfte egentligen var. Två rejäla hinkar med
mjölk var också placerade på golvet. Loka klappade sina
händer och uppmanade dem.

- Kom och ät. Vi serverar bovetegröt med massor av
nyttigheter. Äpple, russin, sesamfrö, solrosfrö, sirap,
salt, kardemumma finns där att äta för den hungrige.
Det var en uppmaning som hon inte behövde upprepa.
De satt strax allihop och slevade i sig av gröten.

- Väldigt gott, mumlade Gnylt. Flera instämmande
nickar runt grötfatet höll med om detta. När maten
var avklarad, tackade de för gästfriheten. Sedan
började de göra sig redo för avfärden till skeppsvarvet,
där de skulle leta upp Ernie och Gambi.
Hugaligen höjde då plötsligt upp ett finger i luften
och pockade på uppmärksamhet.

- TYST! Hör ni inte?

Alla stelnade till och lyssnade lite extra. Jooo, det
hördes ett surrande, ett sorl ..... som om man var i en
stor teatersalong proppad med folk. Loka ställde sig
då framför dem och förklarade blygt med nedfällda
ögonlock.

- Ni får förlåta oss, men våra barn har skvallrat om er
ankomst hit. Ryktet har spritt sig som en löpeld, hela
byn har tagit sig hit, för att få se en glimt av er.
Gnylt och Roffe sneglade på varandra med ett roat
leende som om de tänkte. " Det är inte varje dag som
man får uppträda som en slags pop-idol"

När de var klara och tog steget ut ur fähuset, möttes
de av Vittror som fyllde hela gårdsplanen, samt även
spridda grupper utanför gallergrinden. Sorlet tystnade
genast när de kom ut i dagsljuset. Dagen såg lovande
ut, inga regnmoln i sikte. Vittrorna begapade dem, som
om de för första gången fått se apor rymma från en bur.
Ja troll och människor hade nog inte många av dem sett
förut .... förrän nu.
En krokig, böjd gammal Vittra med långt skägg kom
fram till Anders och ryckte honom i byxbenet.

- Du är en människa,du .... stor fast liten .... visst är du
ett barn. Anders nickade.
- Tänk jag såg sådana som dig när jag också var en liten
pojke, i Tivedens skogar. Vi flyttade när våra träd sågades
ner och röjdes bort. Vi bodde under dem. Sorgligt, men
här får vi vara i fred. Anders kom sig inte för att svara.
Sverige.... och nu här i Vattnadal .... och jag med för den
delen. Det är ju en saga som blivit sann .... och jag är
mitt i den. Tankarna tumlade runt i hans huvud.

- Mina vänner, började Timo som insåg att det hela
måste få ett slut.
- Lämna plats för våra långväga besökare som behöver
ta sig till skeppsvarvet. Folkhopen skingrade sig så pass,
att Roffe kunde ta täten mellan klungorna av Vittror. De
andra kom i släptåg efter honom. Nyfikna blickar följde
deras uttåg från fähusets innergård. Försiktigt och noga
granskade de, var dom placerade sina fötter, så de inte av
misstag skulle kliva på någon av de minsta Vittrorna.

De stegade varsamt mellan husen för att inte riva ner
eller förstöra något av föremålen som hörde till dem.
Den stenlagda vägen, som snarare var en smal stig för
dem, sluttade ned mot varvet och havsviken. Det dröjde
inte länge innan de stod utanför skeppsvarvets portar.
Roffe vände sig om med en lite överflödig kommentar
på sina läppar.

- Då så, då är vi här .... sedan tog han tag i handtaget
för att öppna porten.
-UFF, UFF, den rubbades inte hur han än drog i hand-
taget. Huga-häxan trängde sig då fram och föste Roffe
åt sidan ..... sköt tog tag i handtaget och sköt porten åt
höger.

- Skjutdörr Roffe, man öppnar den i sidled. Smått snopen
åsåg Roffe detta som han tyckte var "nyhetens obehag",
vilket avslöjat hans handfallenhet. När ljuset strömmade
in i lokalen, såg de sina vänner. Ernie och Gambi satt och
mumsade på något som verkade vara fisk.

- Skriiiii, Skriiii, är det niiiiii, tjöt Ernie.

- Skräään, Skrääään, vad ända in i bland blad och skogens
alla trääään, skrockade Gambi.

Efter lite glada hälsnings ceremonier började de tala om
allvarligare saker. Ernie plockade ivrigt fram sin spion-
kamera av märket Hasselblad. En riktig pärla. Den hade
en förbluffande finkornig upplösning i bildkvaliteten.
Ursprungligen hade den ingått i ett av FRA:s övervaknigs-
system och suttit i ett Hermodsplan. Ernie hade aldrig
velat berätta hur den hamnat i hans händer..... förlåt, vingar
menar jag.

- Här...... uppe på "de dödas huvud" ja det är det där röda
berget som finns ovanför byn .... där bor Morgana. Vi har fler
foton. Titta här, en öppen altanliknande platå avslöjar hennes
hemvist. Jag har en bild som är på henne själv också. Se på
den här. Han räckte fotot till Roffe som fick de andra att
flockas runt honom. Hon såg ganska reslig ut, hade en slags
cape svept om sig och en hatt med tillstukade kanter. Ansiktet
var riktat rakt in i kamerans synfält. Hon visste att hon foto-
graferats. Ernie och Gambis svängom vid berget hade säker-
ligen avslöjat dem långt tidigare.

Efter en kort diskussion enades de om att den flygkunniga
delen av dem, skulle sondera terrängen runt "den röda
nacken". De övriga, Triaden, skulle ta sig dit till fots. När
de sammanstrålat skulle de bestämma sitt fortsatta handlande.
Huga gjorde kvasten startklar. Katten Kulan hoppade nöjt
ner i kaffekannan. Äntligen, nu slapp han tassa runt för eget
maskineri. Skönt med en åktur igen.
Det fräste till när kvastturbon gick igång. En eldslåga sköt
ut. I ett huj var häxan i luften och försvann. Gambi och Ernie
fick fart på vingarna och lyfte majestätiskt i en kurs mot det
omtalade Röda Berget.
Triaden och en glatt kvittrande Stare började nu sin marsch,
mot det hägrande mötet med sierskan Morgana.





Fortsättning följer i del 20