Bläcksvarta fält så långt man kunde skåda och en gulvit pärla till ljussken på det svarta himlavalvet.

Natten hade fått övertaget över dom ljusa timmarna och slukat dom och kvar fanns bara torrt ,svart och ibland stormigt mörker.

Det var som svarta aroganta hästar red på himlavalvet med pyrfärgade ögon som fick en att få kalla rysningar i själen.

Man stod som en själ övertäckt i sorjekläder och som svept sin osynliga närvaro över fälten.

Hela nattens mörker var oförklarligt blänkande som Lunas följande ljussken på den mörka håglösheten till slöja.