Väntar in ännu en solnedgång.
Som att det finns ett tecken, som denna magiska sång.
Jag väntar, tåget går, jag stod på fel perrong.
Som en dröm säger telefonen ding ding dong.
But I was wrong.

Jag skulle ta din hand om du gav mig den,
jag skulle ta din famn om du bad mig.
Hålla dig kvar, aldrig riktigt släppa taget.
Som något vi drömde om,
snälla kom till...
låter känslan smaka.
Som underförstått att jag menade tillbaka.
Men jag vågade inte riktigt säga det.

För önskan är större än verklighet.
Och ja, jag vet.
Att,
allt jag sade, jag menade det.
Jag kan inte hålla tillbaka, jag vill skrika ditt namn, vill inte vara diskret.

Jag kan inte hålla tillbaka orden.
Denna solnedgång är för oss,
jag hoppas den är magisk.
Men jag får nog glömma det, som minnet sviker en fisk.
Jag kanske tar denna risk.
Jag saknar dig, och hoppas att du blir frisk.