Du böjer dig ner mot ytan
som offrade du något skört
en handfull duvblå äggskal
ett darrande vatten
och dimman omsluter dig som glömska
levandet slår strängar om din hals
tills språket gått förlorat
och de kallnande ropen
skyler ljudet av dina steg;
spring genom det barnhöga gräset
ett rede som faller
ögonblicket mellan trädet och marken
väntar som skärvor i din utsträckta hand