I vågvisor av sand och havtorn
i kvällar av nåd
sjunger de sjunkna djuren
kraniet som en öppen skål
fylld med vatten, saltkristaller
kvistar instuckna i snäckskal
stjälkar med brandgula bär
och vinden stryker längs våta pälsar
nynnar mot slocknade ögon
tills gränsen mellan dikt och dröm
löses upp i vindlande strömmar