Tid är bara rinnande ord,
här slå dig ner runt mitt bord.
Jag lovar att visa dig varenda känsla tills du förstår, och vi blir till jord.
Allt jag någonsin sade var egentligen bara förord.
Du vet sånt man läser innan allt faktiskt har startat.
Men vi båda vet att det har urartat.
Och mina ord ekar tomma.
Plockar blad, från världens finaste blomma.

Bladen ruttnar sakta i min hand,
jag ville bara ge dig allt det vackra som solnedgången vid en strand.
Skapa ett magiskt band,
kanske starta en brand.

Se världen brinna,
du vet, med dig försvinna.
Om så bara för en dag,
utan någon lag, eller något jag.
Ett ni, sett utifrån, som egentligen bara existerade där inuti.
Sådär som att vara fri.
Likt inre harmoni, i allt som var vi.