Regnet strömmar nerför fönsterrutan, jag faller in i djupa tankar och sen så lyckas livet hoppa upp.

Med en trött hand viftar jag bort dem.

Mina ögon vandrar mellan vattendropparna och mitt sinne blir som en oskriven sida.

Jag är en tom bok.

Himlen är inte höstgrå utan bara matt och vit.

Den säger mig inget, den får mig inte på något humör, jag känner ingenting.

Men på ett tyst och stillsamt vis gör den mig lugn.

Regnet känns oändligt, som om det skulle kunna regna i veckor, månader, år.

Den eviga vandringen tar aldrig slut.

Bara för att man en dag släpper livet, så stannar man inte med vandringen.

Själen är kvar och du är förvarad, hugget i sten står det att ditt namn är det högsta bland alla namn.

Vinden i träden frågar: Vill du lägga dig i din grav redan nu? Den är där. Redo. Jorden är redo att sluta sina armar om din kropp.

Har du inget kvar? Inget som är värt att leva för, är alla dina dörrar stängda? Står inte ens en liten dörr på glänt någonstans?

Ser du inget litet paraply ute i regnet som du kan springa under, så du slipper få ditt hår blött så det hänger ner över ditt ansikte.

Som kommer få din sikt att grumlas och möjligheten att du kommer falla ökar drastiskt.

Slitna skor med hål i sulan, är ett nederlag men inte en förlust!

Dagen kommer gry, världen är inte alltid i spillror

Så forstätt framåt även då det känns som hjulet snurrar bakåt.