Samlar lögn efter lögn,
sätter i en vas.
Låter växa för att se alla vägar och kopplingar, där dina ord går i kras.
Som då det vankades kalas,
och allt blev knas.

Jag kan sakna tiden då jag skämtsamt kallade dig för as,
det går över, det är bara en fas.
Som frågan om min hund, nej det är ingen blandras.
Jag kände mig levande, som i extas, men vi var gjorda av glas.
Jag fick alltid gissa, det fick alltid antas.
För att se vad du verkligen menade, så behövdes det förstoringsglas.