Tvåtusentolv så var allt perfekt,
lite knasigt, lite ojämnt, som om det vore grustäkt.
En stilla undran om det kunde ha blivit korrekt.
Jag bad dig om ursäkt,
men orden kändes inte direkt.

Du var som ett drömprojekt,
som formades inkorrekt.
Jag sårade dig aldrig, men det kanske skedde indirekt.
Mitt hjärta hänger på tork, utsträckt.
I rosenblad är det täckt.
För att läka allt som är defekt.

Ett år jag vill glömma där allt var spräckt,
där jag nästan dog, det var lite otäckt.
En önskan att göra om allt, som livets arkitekt.
Men jag får acceptera att allt är oupptäckt.
En hemlighet som har läckt.
Ett enda ord hade räckt.