... när jag sviktar i min tro
på tillvarons makt och gåva
att verkligen mena oss väl

Då rister jag i mina grunder
och undrar stillsamt oroad
hur jag ska kunna fortsätta lova
mina barn och andra som älskar mig
att jag tänker fortsätta kämpa
för att få stanna kvar
inte blott bara några dar
utan i många långa år till
innan jag säger farväl
och fortsätter färden
i den andra världen

Men när jag tvivlar
som allra mest
och jag blir som folk
är allra mest
sån jag en gång lovat
att inte någonsin bli

får jag läsa några rader
från någon som bara är
så där alldeles underbart
vacker till kropp och själ
och som får mig att nästan
känna mig redo att bli kär

Det räcker 
då det åter väcker 
mitt hopp
om att hon
som är ämnad för mig
kanske ändå finns 
och kommer visa sig snart

Då kommer min själ till ro igen
och min tillit till livet
och det som är mig givet
ger mig ny kraft och mod
att åter tro på evigheten

Sen räcker det
med ett leende
en blick
för att jag åter ska känna
livets makt och gåva
att mena mig väl

Och då finns inte en tanke på
att jag till detta liv
någonsin vill säga farväl ...