Jag tände ett ljus, det var inte magiskt.
Jag blåste ut önskan, det var för tragiskt.
Jag gick vilse i ett folkhav för något bra,
borta från allt annat, det är där jag vill va.

Som känslan av att åka igenom en tunnel.
Det blir tyst, dött och inget existerar för stunden.
Ljuset slocknar och billyktorna dör.
Du vet inte var bilen dig för.
Men du vet att varenda ord, varenda meter, varenda centimeter, det förstör.
Allt du är, det förgör,
allt bra som fanns, allt du ser och hör.
En röst som är magisk och berör,
sjunger sånger på avstånd som i en ensam kör.

Men bara för,
mig.
Men aldrig mer.
Jag sluter ögonen och ler.
Räknar sekunderna som aldrig någonsin blir fler.