Ibland märker vi inte ens, om vi pratar med varandra eller träden
eller om vägen vi vandrar leder in oss i en annan dröm
där våra välkända röster tystnar efter en tid för att helt dö bort

Det skulle vara bättre att kunna lovorda det förflutna med vackra ord
och gå omkring på natten i staden utan speglar
men vi ger varandra smeknamn istället för att dölja ärren

Vi jämför oss inte med någon annan, dagligen skapar vi minnen
redo för allt och inget skriver vi på svart vatten
och barnen ritar hus i skolan med sol och doftande blommor

Vi radar upp oss inför bönen i trädgården
där våra händer alltid är smutsiga av askan från våra själar
och vi hoppas slippa se våra skuggor i stjärnornas sken