Koltrasthonan med sina eviga nätter
har uppmanande landat utanför mitt sovrum.
Hon ristar, hon ristar utan nåd och tröst -
Minneshjord, efter minneshjord, på mitt fönster
medan täckfjädrarna reser som svärtade vindskiftningar.


Inatt sörjer jag mitt barn som aldrig kom till livet för länge sedan.
För mig som var ett utsatt barn en gång. För allas tigerier och val att inte se.
Inatt sörjer jag Honom som jag aldrig mer kan smeka över nacken
Honom, som jag aldrig mer kan vila mitt huvud hos
Honom som lät mig vila på sitt bröst
Honom, som stämde in Ur, röda blixtar i min höft
Honom som räknade mina kropps fräknar
Honom vid lägrets eld.
Honom som täljde liv i kvistar, som smekte ljus och liv i mig.
Honom som jag inte kunde rädda.

Imorgon ska jag gå rakt ut i skogens famn
täcka mig med granskott, fönsterlav, spåmossa, vide
rådjursskall, tjärnvatten och morgondis
fylla famnen med väntan och Drömkällorna från Honom -