allt känns så overkligt i mitt liv som taget ur en läskig dröm

där jag aldrig kommer hem igen ,men nu är det ingen dröm

det är min verklighet som jag lever i , och det känns mer

och mer som jag som jag aldrig kommer att bli fri igen och 

skulle jag mot all förmodan bli det så har jag ingenstanns 

att ta vägen ingen stanns att äta eller sova , någon stanns 

där jag har tak över huvet eller bjuda någon hem instutioner 

och fängelser har på något sjukt sätt blivit min tryghet