Du frågar, måste vi bevaras
genom dessa sjunkande epoker
av allt vi ska förlora
där de har känt på din hud
som på ett dyrbart siden
att sy filtar av till frusna djur
deras ruvande kroppar, utspridda
över svartblänkande stränder
och de skriver, även efter att vi dött
har vi funnits
har vi funnits;
drömmen räcker dig sitt minne
ett hopvikt brev som du inte hinner läsa
du bär dess tystnad
i ett penseldrag mellan pupill och iris
en enda bokstav ur ett främmande alfabet