Runt henne, en kyrka av kroppar
gäster i frasande dräkter och kappor av sot
svepta i mantlar av fjädrar, missilernas rop
i åskdunklet, sjoken av silverplåt
och scenen upplyst bärnstensgul,
de dolda rummen
mellan händerna av kroppsvarm marmor
och hon säger, vilka av dessa ord
bär du osagda i en berlock om halsen
på sammetsbäddar, i den stumma huden
mellan hjortens ögon
det svarta blänket i pupillen
och publiken andas in och skälver
i en enda fastbränd tystnad
under takets valv, ett lystrande eko
statyernas läppar flätade av ståltråd,
anfrätta av en gyllene rost
tills ansiktet inte längre är ett ansikte
tills pjäsen spelar sig själv
genom den outgrundliga natten