Man hör till "Riskgruppen" nu - bevars.
Coronaledes varandes sjuttioplus.
Jovisst. Ändå svårt att på allvar ta in. Men - observerar man sig själv en aning så där i smyg, ser man ju ändå det.
I skuggan av gången.
För att nu inte tala om spegelns utsagor om den äldre herren.
Och herrens egna känslor i benen när han rör sig.
"Fan så stelt".
Och hörseln.
"Men hörde jag inte ett humlesurr".

Ja. Riskgrupp. Jo.
Men vi bor förnärvarande i landet Karantänien.
Och hit kommer sällan objudet folk.
Tillochmed Fansjälv får anstränga sig för att nå oss.
Jag vet av egen erfarenhet:
fanskapet har försökt
men han har också misslyckats.
Fansjälv
gick bet.

Så
vi vill tro att vi skall klara oss här i
Karantänien.