I

Det är som att världen lever

genom tranornas rop

över morgonens frostängar

som att vinden är tusen måsar

som sjunger högt, högt

om havet långt borta

och som är tång och vågor,

storm och djup utan ljus,

utan tid

och natten som gick

var en resa till det främmande

och till byn, nära,

där allting ser ut

som det gjorde igår

och i fjol vid den här tiden

när blåsipporna

dansar menuett

i vinterns glömda grågräs

och det finns rådjur

som störtar fram

ur skogens gömmen

för att bara löpa fritt,

bara låta allting vara,

bara leva

II

Kan det vara så

att världen försvinner

och föds på nytt

kan det finnas frid

när stormen skakar

bergen

och döden kommer

och döden går,

som natten och dagen,

kan havets vågor

lyfta svanarna

närmare solen

för att de skall få se

och sedan få sjunga

om livet?

III

Morgon nu,

morgon och hopp

i scillans och krokusens tid

och jag går

mot dagens första

kopp med kaffe