Det har börjat regna. Det är små droppar. Ett nätt regn. Skyn norrut är mörkblå, nästan svart, och bildar en halv kupol. Men solen ner mot väster belyser träden från sidan och får stammarna att bada i brons.
Ja här är det skog. Och bakom och framför oss är gången av grus. Stråket kan angöras från flera platser, men punkten där vi befinner oss på anses vara den huvudsakliga för mål och start. Redan tiotalet meter längre fram svänger det av till vänster, men mer än så går inte att skönja just nu, växtligheten döljer sikten där borta.
Vi rör oss.
Stenkornen rasslar på marken. De blir knappt blöta av det avtagande regnet, men luften håller på att förvandlas till ett svalt dis.
Efter den inledande svängen närmar sig en korsning. Vägen som fortsätter rakt fram, leder svagt uppför genom yngre skog och så småningom ända till ett elverk, ett observatorium och ett vattentorn. Den andra vägen slinker in i djupare skogsområden.
Här ligger mossornas utbredda mattor. Vätan och doften av mull fyller det dunkla rummet. I den kuperade terrängen avlöser ett par stigningar varandra och det märks att mossan är en av grunderna i livsmiljön. Den finns överallt. Den pryder stenblockens hjässor, bereder underlag för örter, blommor och bär och utgör ett extra täcke för trädens rötter under kyliga vinternätter. Rotsystem saknar den gröna organismen själv, denna växt mellan världar som lever av luft och vatten. En humla surrar dovt förbi oss och försvinner bort på bara någon sekund. Fjäll av kottar ligger strösslade mellan varven, någon ekorre syns däremot inte till. De hoppar säkerligen mellan kvistarna någonstans i höjderna. Mossan slår, precis som granarna och tallarna, följe med oss, ända till vi passerat en liten rund stuga och kommer ut i en ljusare dager och en öppnare rymd tar vid.
Som från flydda tider når koltrastens klang oss åter på denna plats. Dess sång är nästan alltid glömd. Oväntad, till den stund den verkligen noteras. Ganska plötsligt, i en liten sänka, kommer en snäv gir åt vänster, med en tillhörande brant backe vid den stora häststenen. Grusvägen ringlar sedan fram i ungefär en halv kilometer uppe på en slags platå med bergssidor och stup på höger hand. Ungskogen sträcker sig hit och består till stor del av bok, eller avenbok. De ljusbruna fjolårsbladen hänger fladdrandes kvar som gamla sedlar, men det är en valuta som tappar aldrig värdet.
Strax därpå reser sig en skepnad i fjärran. En bastant koloss uppenbarar sig i skymningen och mäter minst 25 meter i höjd. Observatoriet rundar vi utan att angöra stigen tillbaka mot utgångspunkten, istället fortsätter vi förbi elverkets röda och lila lampor och mot utsiktsplatsen över sjön. Men här stannar vi till. De härdade lindplantorna har ansatts av höststormar på den fria ytan och lutar och stretar uthålligt vid brinken. Vattensamlingen nedanför är nu helt osynlig, men en klar dag påminner den om ett sund mellan två landmassor eller en fjord. Fiskar som abborre, gädda, id, sarv och mal trivs i dess innandömen. Vi lyssnar, inga årtag från båtar hörs bryta ytskikten.
Härifrån sluttar det sedan neråt. Efter den längsta utförslöpan som viker av mot lärkdungen, på sensommaren helt i orange skrud, har vi bara en raksträcka kvar, tillsammans med några få böljande avsnitt. En enorm tall skjuter upp i mitten av grusvägen, vilken kretsar sig runt trädet. Vi är tillbaka där vi började.