Att det växer ruttna hallon i skogen. Att vi ristar namn och fraser i en vägg av korrugerad plåt. Rader ur låttexter, spretiga ord och teckningar. Vi håller spikarna i svettiga barnhänder och allt luktar metall och mjölkörtens brutna stjälkar.

Vi springer i skogen och frågar stubbarna om råd. Vi är jagade av krokodiler och i telefonledningen svingar sig prinsessan som inte alls vill bli räddad. Det här är en lek eller en lögn. Det här är skogsvägar täckta av träspån, det här är den mödosamma klättringen uppåt för att sedan tumla ner i drömvärlden. Där är gräset tunt och overkligt grönt, där strömmar en bäck ur vilken vi vill dricka.

En flaska ljummen hallonsaft, en påse mögliga bullar. Vi matar fåglar vi inte ser, de främmande små djuren. En dag ligger ett stycke frigolit i backen upp från drömvärlden. Den är antingen mer eller mindre verklig än detta. Vi vill inte att den ska finnas. Den finns inte mer.

Vi är rädda för älgar och mördare och springer vårt fortaste längs den välkända spånvägen, ner och förbi ödetorpet med sina krossade fönsterrutor och halvt outforskade bråte, förbi bilvraket mellan stammarna med slyn strävande ur motorhuven.

Nedanför slänten finns en sorts trygghet, stubbarna i en ring och sedan är vi nästan framme. Traktorspåren dolda under det vilda gräset saktar in våra steg, ett kliv över diket utan att falla. Huset med sina utsågade fönster och skorstenen där en kull fågelungar dog en gång, alldeles oflygga och brända.