Nä.
Ingenting.
Absolut ingenting.

Jag tar mig fram på en rostig gammal dressin.
Rälsen löper rätt fram...mil efter mil efter mil.
Landskapet som en öken men fullt av låga växter;
vindtåliga, köldtåliga, värmetåliga, regntåliga.
Tåliga.

Enstaka träd utslängda liksom på random.
Liggandes.
Döendes...år efter år.

En sol som värmer marken upp till + 70 grader.
Moln som sänker temperaturen ner till - 40.

Jag har slängt allt jag äger.
Jag har bara en enda känsla kvar.
Trötthet.

Jag trampar på min dressin.
Mil efter mil, rakt på.

Vem fan har lagt den här rälsen ?

Det händer att jag bromsar in
genom att sluta trampa.

Att jag sen kliver av och lägger mig ner,
lägger mig ner på sidan
med örat mot syllen.
Försöker fånga ett ljud
jag inte kan lokalisera eller definiera.

Inte veta varifrån det kommer
och vad det är.

Jag kan dock få för mig att det är en praktbagge,
larven till en praktbagge som försöker gnaga sig ut.

Jag samlade skalbaggar som tonåring
när de andra söp och doppade kuken i fittor
och skröt resten av helgen...inte om hur skönt det var
utan hur fulla de hade varit
och ändå kunnat knulla.

Jag har slängt bort alla mina kläder.
Jag cyklar naken genom sol och regn.
Det är också ett knullande.

Ibland drar ett dammoln fram och dränker mig
men utan att hindra mitt trampande.

Nätterna...om nätterna gråter jag.
Trampar och gråter.
Fryser och skakar.
Svettas av ansträngningen.

Jag måste fram. Jag måste hinna fram.
Jag är med i en tävling
med mig själv
som ende deltagare.

Jag kommer inte att hinna.
Jag kommer inte att vinna.

Det finns absolut ingenting.
Ingenting.
Nä.

Det finns inte en poet på hela jorden
som hejar på en annan.
Ingen är kanon.
De storvulna, yviga orden
om en annans helvete
är okänslighet.

Det är ingen tävling.

Det är ett ensamt helvete.
Utan pris.
Utan bärande mening.

Det är mer som lukten
som aldrig fastnar
på hundens vittring.

Det är som att trampa på en dressin
mil efter mil efter mil.

Jag vill inte ha
åskådarled
när jag gråter.

Inget pris
för att jag knappt
kan leva.