Jag lever med ett handikapp,

det är min vrede,

den gör det svårt för mig att leva i en relation,

på ett normalt sätt när jag inte sitter inlåst,

och bortglömd, ja så är känslan i alla fall.

Självömkan och bekräftelse ligger inte långt

från varandra, beroende med vilka ögon man ser  med.

Idag är en ny dag inlåst och bortglömd

känns det som iallafall,

jag mjölkar fram min egen självömkan

ur den vardagliga tristessen,

för det finns inget annat att göra

där jag sitter bakom lås och bom.