En kvinnas skrik...
en mans hårda slag...
handen på telefonen
slår numret till polisen,
anmäler en misshandel
ber dem skynda sig...
hör inte kvinnan längre
det är tyst, tyst som i graven
polisen kommer
bankar på grannens dörr
ingenting hörs
tystnaden talar,
polisen hämtar låssmed
låssmeden kommer
öppnar den låsta dörren
och finner en kvinna blodig
och sönderslagen på golvet,
livet har lämnat henne, hon är grå
mannen ligger halvvägs upp på soffan
full som en alika med blodiga nävar...
mitt hjärta gråter för kvinnan,
jag hann inte i tid, kunde inte hjälpa
men polisen tröstade mig och sa:
vännen detta var inte första gången,
vi har varit här förut och då har
kvinnan blivit omhändertagen omplåstrad
och man har försökt hjälpa henne bort
från den våldsbenägne (polisens ord) mannen
men hon har varje gång valt att gå tillbaka.

Älskade vännen, jag undrar vad det var som fick
dig att alltid återvända till den man som använde dig
som slagpåse, städerska, kock och älskarinna.
Vad var det för känsla som var så stark att du överbyggde
skräcken och det mörka, och valde att återvända.
Du var så full av liv och du hade nästan alltid ett leende
på dina oftast blåslagna läppar, du sa att du älskade livet
och skyllde på mattkanter, hala golv, dörrkarmar...
men jag visste ju...jag försökte på mitt sätt att försöka
få dig att förstå att den mannen inte var bra för dig,
ibland när han sov ruset av sig kom du in till mig
och drack en kopp kaffe med min hembakta sockerkaka till.
Men varje gång jag försökte föra din situation på tal
så förnekade du och skrattade bort det.
Idag med facit i handen så önskar jag att jag hade gjort mer,
men nu har du fått frid och himlen har fått en vacker ängel.
Vila i frid älskade vännen.