Du sa att jag kunde gott få lida
jag hade förbrukat dig.

Själv kunde jag inte förstå, då jag såg fortfarande bakom all smärta, all glädje vi hade.
Hur kunde jag då förbruka dig, när allt du såg var smärtan.

Smärtan som jag visst var delaktig i men som du skapade.
Du minns att det var en gång, jag minns flera. Ändå välkomnade jag dig varje gång du kom hem. Varje gång jag fick hämta dig för att du var för full på en efterfest hos någon annan.

Jag kände ju dem ändå inte, hur kunde jag veta om du höll på med någon annan? Jag kände dina ögon. Jag minns hur ditt ansikte lekte.

Men varför kunde jag inte förstå? Varför fick du aldrig gå? För jag älskade dig, jag hade så länge studerat varje anletsdrag, varje tår vi båda skapade, varje skratt vi komponerade. Ifall jag fick säga vad jag visste om dig kunde jag fortsätta i evigheter. Oftast var det just jag som talade, du ville aldrig säga fler än några ord.

Min värme är samma som din! Jag känner jag också ska du veta! Jo, det gör du. Men det gör jag också. Enda skillnaden var att min värme höll sig varm alltid. Din slocknade efter sex.

Javisst fick du gå. På ett sätt visste jag att du älskade mig också. Hade du velat hade du själv förstått hur mycket.
Men när du lämnade, lämnade du för alltid. Finns ingen självrespekt att gå igenom allt igen. Jag kände dig, du kände aldrig mig. Att få mig kåt är inte att känna den värmen du trodde du talade om.

Så när du gick, gick också jag. Vidare. En man jag besökte en gång sa på sitt språk. \"Det syns stjärnor på himlen idag. Ser du, den kunde vara du. Eller den, eller den. Himlen är stor men så är också jorden.\"