Fåglarna bär fågelmasker
krossar vakar i englasfönstren
deras kroppar ligger
rhododendronlila
dränkta i vintergrönan

här finns en arm, inte en vinge
ärrens sömmar över bröstet
strömmar
av mjuk mjölk
här finns outsinliga stigar
och källvattnet i munnen, ansiktet
och i ansiktet en gräns
de hala tänderna
klyver det vita som en kelen frukt
ett lager av krispig frost
över det blottlagda köttet

och den svarta fågeln slår upp
luftburen
och höstens alla skuggor
ännu fuktiga efter födseln
skickar ut
sina koppargröna stänglar