Stävar hennes eka med försilvrade åror
lastad med sjöguld och bark
varm sand längs ryggen, andas
ner i den sjunkande solen
dess låga strax under ytan

offrad till de sovande och slotten
av vit sten vid horisonten
stiger hon högt över skogarnas vimplar
av knastrande mörker
och vinden som varsamt flår himlen

och molnen ryktade till milda djur
stilla som blinda hjortar
där hon kysser sjöarnas tröst
faller som avstånden, skuggor
i vågor av grönt glas